Lausanne 24 april

Hej igen!

Påsken är över och mina stackars påskliljor har gått hädan. Erik var ledig 4 dagar så vi passade på att göra lite roligt tillsammans eftersom vädret var så fint. Efter en liten cykeltur på fredagen (1½ timme uppför, picknick, 20 minuter hem) kunde vi knappt gå på lördagen men lyckades ändå ta oss ner till marknaden. Denna marknad är en blandning av Vaksala torg och matmarknad och man kan vandra omkring och få sug efter både det ena och det andra. Vi nöjde oss med olika delikatesser för nästan 600:- (!!!). Det var ostar, grönsaker, frukter, skinkor, korvar, kryddor m.m. Erik är inte rätt person att ha med på ett sådant ställe om man vill ha sina pengar kvar….

Efter två dagars lugn när vi smaskade i oss allt det goda tog påsken slut för denna gång, vilket var ganska bra. Eftersom vi inte äter sill m.m. så har vi nu bestämt att vår påsklunch ska bestå av färska haricots verts, som kokas och slungas i någon blandning som Erik gjorde med kryddor och parmesanost (äkta färsk direkt från Italien, Erik var i extas…), parmaskinka och bernasiesås. Låter kanske underligt men otroligt gott. Det var ju dock inte smalmat direkt så det var som sagt tur att påsken tog slut någon gång.

Efter påsken träffade jag min handläggare på schweiziska arbetsförmedlingen igen och kanske kan jag snart få mina pengar. De är ganska mycket hårdare här på kravet att man ska söka jobb men Michelle (som hon heter) är väldigt trevlig och har förstått att jag kanske inte är så pigg på att få ett jobb innan augusti (med tanken på att de jobb jag skulle kunna få är okvalificerade och inte är någon direkt merit senare). Så hon kommer att acceptera minimum jobbsökning av mig, vilket passar mig bra. Vi vill ju åka till Sverige i början av juni till Elsas 70-årsfest så då vill jag ju inte behöva jobba.

Sedan har jag varit hos första träffen med min läkare (Dr Laurence Grüninger-Rey, en liten asiatiska som pratar med viskningar så man knappt hör vad hon säger) här i Schweiz. Som man sagt mig så är man mycket mer för tester och kontroller i Schweiz än i Sverige och läkaren och hennes sköterska var mycket förvånade över min brist på tester från Sverige. De drog blod från mig så att de skulle kunna göra mellan 8-10 olika tester, allt från HIV, syfilis, hepatit x och x till två olika virussjukdomar som jag aldrig hört talas om samt ”toxomoplasmos” eller vad det hette som man kan få av katter och smutsig gjord. Det hade jag i alla fall hört talas om och detta testar de tydligen för varje gång man gör ett besök. Vet inte varför eller hur farligt det är för barnet eftersom det inte alls är stort i Sverige. Läkaren sade att de testar för att se om man har det så att de vet. De gör dock inte något åt det vad jag förstod ”men det var ju bra att veta”. Verkar skumt, de måste ju göra något eftersom de testar det så noga. Sedan var det lite andra tester men vad som förvånade mig var att de inte kollade blodvärdet för att se om jag behövde extra tillskott av järn. Det är de ju så noga med i Sverige och det är ju mer viktigt för mig (och för fostret!) att veta än att kontrollera om jag har syfilis eller HIV. Nåja, jag har ju järntabletter och jag äter dem vare sig jag behöver dem eller ej.

Sedan gjorde doktorn ett ultraljud och Erik fick vara med och se på lilla knyttet för första gången. Doktorn sade att allt såg bra ut och frågade om vi ville veta könet. Det ville vi inte men hon frågade det ganska snabbt efter de första bilderna så jag tror att det är en liten kille (får för mig att det är lättare att det det så snabbt….J ) Dessutom har jag drömt att det är en kille vilket nu har fått mig att börja vilja ha en tjej, knäppt va! Trots allt spekulerande och undrande känns det bra att inte veta, att det kommer att bli en överraskning. En tjej i mammagruppen ska ha barn om ca 8 veckor och hon vet att det är en liten kille som ska heta Robin där inne och hur spännande är det? En annan mamma berättade om en väninna som födde en liten Johanna med planerat kejsarsnitt, de visste om könet innan och hade talat om det för alla + namnet, så på förlossningsdagen var det bara att ringa klockan 15 och fråga hur Johanna mådde. Det känns också lite tråkigt. Eftersom jag aldrig fött barn kanske det är dumt att ha åsikter men det känns som om en del av rädslan inför själva födandet kanske kan botas med spänningen man har inför mötet med denna nya lilla person som man inte vet så mycket om. Om man redan vet att det är killen Robin man ska träffa har man ju tappat hälften av spänningen, man vet bara att man ska träffa honom, eller?! Mammor – kommentarer tack!

Det enda som konfunderade läkaren var att jag hade lite högt blodtryck. Dock bara på ena sidan av kroppen, på den andra var trycket lågt. Hennes kommentar var: ”Mais, ca c’est vraiment genial!” vilket betyder: ”Det här var ju genialt!”, fast jag tror kanske inte hon menade det riktigt så….J. Trycket var inte så mycket förhöjt på ena sidan men eftersom det kan vara ett tidigt tecken på graviditetsförgiftning så ska jag tillbaka om en och en halv vecka och kolla det igen. Märker man av detta tidigt i graviditeten (som nu) blir det oftast inga större problem, och man kan ha en normal förlossning utan komplikationer. Andra tidiga tecken kan vara svullna leder, protein i urinen och vissa konstigheter med reflexer i armar och ben. Hon kollade allt detta men det fanns inga tecken på det. Hon tyckte dock att jag skulle ta det allmänt lugnt och det är ju det jag gör hela dagarna så det lär nog inte vara så svårt.

Högt blodtryck (om jag nu skulle ha det) ger inte några direkta symptom och jag mår allmänt bra. Väger fortfarande 1½ kilo under min inskrivningsvikt från januari vilket borde betyda (eftersom knyttet växer och mår bra) att det är mitt gamla fläsk som har försvunnit vilket inte är helt fel. Jag har dock ingen helfigurspegel så om det verkligen syns någonstans är svårt att säga och mina vanliga byxor kommer jag ju förstås inte i. Dessutom bor jag nu i chokladens förlovade land och har fyra månaders graviditet kvar så 20 kilo till augusti är nog inga problem!

Ha det så bra alla!

Stora kramar från alla oss!!

Follow

Lausanne 030224,

Kära vänner,

Det blir ett lite kortare brev den här gången eftersom det inte hände så mycket förra veckan. Inga kontakter med Schweiziska myndigheter eller institutioner, inte heller några språkförbistringar i affären, utan bara arbete och lektioner i franska.

Vad gäller arbetet så tycker min chef, prof. Ordersky, att all forskning är OK, så jag har kunnat forsätta att jobba en del i HiPE-projektet. Bland annat har vi fått en artikel accepterad i SP&E och så har jag hackat en del i kompilatorn. Vad gäller Scala kompilatorn så håller den just nu på att omstruktureras en hel del och alla andra hackar på sina delar för fullt, själv väntar jag på att den ska stabilisera sig innan jag på allvar börjar med mina nya arbetsuppgifter.

Två av de tre veckorna av min intensivkurs i franska har nu gått och jag har lärt mig en hel del, men tyvärr inte tillräckligt för att göra mig förstådd utanför klassrummet. Vi får lära oss en hel del nya ord, grundläggande grammatik och uttalsregler, men det är så mycket på så kort tid att jag glömmer 90%. Egentligen skulle jag behöva sitta kvällarna och helgerna igenom och plugga glosor, men motivationen räcker inte riktigt till för det.

Ett problem med franskan är att även om man lär sig ett ord i dess grundform så hjälper det inte så mycket eftersom t.ex verb alltid måste böjas, oftast oregelbundet. Dessutom ska orden oftast bindas vilket gör det svårt att skilja på olika ord om man inte förstår sammanhanget, och sammanhanget förstår man inte om man inte förstår orden.

Vi fick tyvärr inte lägenheten som jag beskrev förra veckan. Jag har nu lärt mig att barnfamiljer har företräde till större lägenheter så nu skriver jag ”1 soon” i fältet ”Enfants:” och hoppas på att mäklarnas undermåliga kunskaper i engelska får dem att tro att vi redan har en son. Nu är vi på jakt igen och jag ska strax ge mig iväg och titta på två lägenheter på vägen hem.

Vinnare i förra veckans tävling, med nästan 1 rätt, blev Toto, han var i och för sig den ende tävlande… (han visste att författaren till The unbearable lightness of being var tjeck.) Rätt svar var:

The unbearable lightness of being: Milan Kundera

The Awesome Power of Java Beans:  Lawrence H. Rodrigues

Remote control: Stephen White

A room with a view: Edward Morgan Forster

A Moveable Feast : Ernest Hemingway

The lake of dead languages: Carol Goodman

The scarlet letter: Nathaniel Hawthorne

Ha en trevlig vecka,

Hällsningar Erik

Follow

Lausanne 2003-02-09

Kära släkt och vänner,

Jag har nu bott i Lausanne i nästan precis en vecka, och jag har börjat finna mig tillrätta. Anledningen till att jag nu skriver det här brevet är flerfalldig: För det första är det givetvis ett desperat försök att upprätthålla kontakten med släkt o vänner i Sverige (och andra länder), under denna min tid i exil. För det andra är det ett försök att dokumentera min tid i Schweiz, framförallt för min egen skull, men även med förhoppningen att det blir intressant läsning för dig. För det tredje så ger det mig även en möjlighet att behålla ett grepp om det Svenska språket, som jag till och med i tankarna har övergett för Engelskan, mer om det senare.

Ha överseende med min lätt sarkastiska och negativa ton i brevet, mina problem kommer sig nog framförallt av att jag, som inte kan ett ord franska, dumdristigt nog valde att flytta till ett fransktalande land där man inte gärna talar engelska. Allt är inte så mörkt som det kanske kan synas när man läser det här brevet, de flesta människorna här är trevliga och hjälpsamma, och jag kommer nog att trivas rätt bra när jag väl har börjat lära mig lite franska. Under tiden får du ta mitt brev med en nypa salt, jag tillhör ju trots allt den generation som i Sverige kallas för den ironiska.

En enkel resa.
Utresedagen var oklar in i det sista, dels därför att min chef, Prof. Martin Ordersky, ständigt var på resande fot, och dels för att de Schweiziska myndigheterna tog sin goda tid på sig att ge EPFL klartecken att jag kunde få arbetstillstånd här. Men så i mitten på förrförra veckan fick jag beskedet att allt var klart och jag kunde komma och börja jobba på måndag 3/2. Med så kort varsel var det inte lätt att få tag på en flygbiljett från Stockholm till Genève, utan jag blev tvungen att flyga med KLM via Amsterdam. Det gick heller inte att boka en enkelbiljett utan jag var tvungen att ta en tur o returbiljett. Ja, det gick förstås att köpa en enkelbiljett men den kostade 12,000 kr, att jämföra med ToR-biljetten för 2,800 kr. Inte konstigt att flygbolagen har hamnat i en kris, med sådan prissättning.

ToR-biljetten till trots blev resan enkel, jag hann lämna Sverige innan snöovädret drog in över landet, men när jag sprang mellan terminalerna på Schiphol hörde jag att ett plan till Göteborg hade blivit inställt på grund av dåligt väder vid Landvetter[EJ1].

Passkontrollen i Genève var mycket enklare än förväntat – jag behövde inte visa något anställningskontrakt, inte stämpla någon arbetstillståndsansökan, och inte heller var jag tvungen att göra någon hälsokontroll ­– i motsats till vad mina guideböcker hade förvarnat mig om.

Tåget till Lausanne gick, i tid – som alltid, från perrongen under flygplatsen bara fem minuter efter att jag passerat tullen, och femtio minuter senare stod jag utanför järnvägsstationen i Lausanne och kunde se mitt hotell tvärs över gatan.

Stranger in a Strange Land

(Den svenska titeln på denna klassiska Robert A. Heinleinbok ”Främling på egen planet” passar inte riktigt lika bra, men nästan.)

Redan på tåget insåg jag att jag hade kommit till Europa – rökavdelningarna var större än de rökfria avdelningarna, och ventialtionssystemet gjorde allt för att cirkulera runt röken till alla avdelningar. Detta är nog mitt största problem med Schweiz: alla röker. Överallt. Det är fullt tillåtet att röka på rummen och i korridorerna på EPFL, och folk gör det. Som tur är så tror jag inte att nån på labbet (LAMP) är rökare så där är det relativt rökfritt, liksom på luncherna med mina kollegor. De flesta restaurangerna har rökfria bord, men de är just bord. Det vill säga, några få av borden på en restaurang är rökfria men de står precis intill de icke rökfria borden där det bolmas på friskt så fort de har ätit klart och om det tar tid att få maten serverad så tar de gärna en cigarett före maten också.

De är sådana storrökare här att de inte ens klarar av att se en vanlig biofilm i en sittning. I fredags kl 23:15 gick jag och såg skräckfilmen ”The Ring”, som visades V.O. (Version Originale), dvs odubbad och med fransk och tysk textning. För att få plats med båda texterna verkar det som om de skippar rätt mycket av dialogen, vilket skulle kunna förklara varför lokalbefolkningen har sådan aversion mot textade filmer. Filmen var välgjord och jag kan rekommendera den för dem som tycker om skräckfilmer, men den kan vara rätt kuslig att se vid midnatt speciellt om man ska sova ensamen efteråt. Filmen hade på ett effektivt sätt byggt upp en känslan av total rädsla och skräck redan från den första scenen. Halvägs in i filmen satt jag på helpsänn redo att hoppar en meter vid minsta ljud. Som tur var så förstördes den känslan effektivt av den obligatoriska halvtidspausen. Mitt i en scen tändes ljusen och filmen stoppades så att alla kunde gå ut och köpa läsk och popcorn, eller ta en rök. Efter det hann känslan i filmen aldrig riktigt återuppbyggas till samma nivå, men jag kan tänka mig att den kan vara rätt hemsk att se i Sverige utan en andhämtningspaus i mitten.

Eftersom all min kommunikation nu sker på engelska, jag läser bara engelska tidningar och böcker, ser bara engelska TV program och filmer så tenderar jag att börja tänka på engelska. Det är alltid lite lustigt när jag kommer på mig själv med att tänka på engelska. Speciellt då jag inte egentligen behöver göra det, som när jag sitter och tänker för mig själv på tunnelbanan eller i duschen. Dessutom blir jag bombaderad av framförallt franska men även en del tyska som jag tenderar att översätta till engelska i stället för svenska. En lätt förvirrande känsla. Det är tur att jag ska börja en intensivkurs i Franska: tre veckor, fyra timmar om dagen, fem dar i veckan.

Efter det kanske jag slipper göra misstag som det med mitt kaffeinköp. Första dagen jag var och handlade köpte jag mig ett fyrpack kaffe. Äntligen skulle jag kunna få hembrygt kaffe till frukost. Jag hade tagit med mig min lilla en-kopps bodumbryggare. Dröm om min förvåning morgonen efter, när jag skulle hälla upp kaffet i bryggaren och det visade sig vara hela kaffebönor. Jag hade fyra paket med kaffebönor. I ett desperat försök krossade jag bönorna med undersidan av en kopp (efter ett ännu desperatare försök att försöka krossa dem med tänderna) och hällde dem i bryggaren, men det blev världens blaskigaste kaffe. Dan därpå köpte jag en liten elektrisk kaffekvarn, fortfarande ovan vid den nya valutan tyckte jag 29 CHF såg billigt ut men nu i efterhand har jag räknat ut att det ju var 177 kr. Men nästa morgon skulle jag i alla fall få kaffe. Jag fyllde upp kvarnen (ca 2 dl) med bönor, de tar ju rätt mycke plats så det såg inte så mycket ut, malde ner det till småkorn och fyllde upp min bodumbryggare. Det blev världens starkaste kaffe.

Förr eller senare kommer jag nog att hitta den rätta balansen mellan granulariteten på kaffekornen, mängden kaffe, dragtid, och mängden vatten. Förhoppningsvis innan mina fyra paket bönor tar slut.

Apropå vatten, vattnet i kranarna här är supergott och i princip kalkfritt, en fantastisk känsla efter tio år i Uppsala. Men Schweizarna envisas med att köpa och släpa hem litervis med vatten på flaska, vilket har fått mig så orolig att även jag nu har köpt hem dricksvatten på flaska. Tyvärr smakar det inte alls lika gott som kranvattnet, men om nu alla köper vatten på flaska så är det säkert något fel på kranvattnet…

De Schweiziska bankerna

Bankerna här har enligt min menigen ett oförtjänt gott ryckte, och de svenska bankerna har ett oförtjänt dåligt ryckte. För att få öppna ett konto var jag tvungen att gå in på ett bankkontor och ha med mig 1) Pass eller annan av banken godkänd ID-handling. 2) Ett anställningskontrakt där det framgår hur mycket jag tjänar. 3) Mitt arbetstillstånd eller åtminstone bevis på att jag har registrerat mig hos myndigheten och ansökt om arbetstillstånd. 4) 200 CHF. Jämför detta med t.ex Skandiabanken där man kan anmäla sig som kund direkt via Internet.

När jag väl hade samlat ihop alla dessa papper kunde jag ansöka om en tid för att komma in och öppna ett konto. Vid detta möte blev jag informerad om mitt ny konto.

Bland annat fick jag veta att jag skulle få ränta på pengarna på kontot – hela 0.25% (ja decimalpunkten sitter rätt). Jag kan även öppna ett sparkonto där jag kan få hela 0.75% ränta. Den vänliga Conseillèren kunde förklara den låga räntan för mig: Schweiziska franc är en väldigt stabil valuta och regeringen vill inte att bankerna ska öka på inflationen genom att ge hög ränta. Regeringen ser hellre att Schweizarna spenderar sina pengar i stället för att ha dem på bank. Jag borde kanske ha gått någon kurs i nationalekonomi, för jag har alltid trott att ett ökat spenderande av pengar också ökade inflationen, men se där, det fanns en anledning till att bankerna hade låg ränta.

Jag fick även förklart för mig varför jag var tvungen att deponera 200 CHF (* 6.1 = 1400 kr) som låses på kontot till dess att jag avslutar det. Det var nämligen så att under Andra Världskriget dog många människor som hade lämnat pengar i Schweiziska banker, vilket ledde till en skandal för några år sedan när det visade sig att de Schweiziska bankerna satt och höll på en massa pengar på konton som de inte visste vems det var. För att undvika detta i framtiden tvingas nu utlänningar låsa 200 CHF på kontot i förhoppningen att de då avslutar och tömmer kontot om de lämnar landet. Även denna förklaring har jag lite svårt att se logiken bakom, om jag skulle drabbas av en ny våg av etnisk rensning så tror jag inte att jag skulle kunna gå till fångvaktaren i koncentrationslägret och säga: ”Ursäkta mig, jag måste kontakta min Schweiziska bank och ta ut mina pengar innan ni dödar mig, annars kommer Schweizarna att bli väldigt arga på mig om femtio år.”

Nåväl, kanske har de hittat en annan lösning på problemet, de tar nämligen 7 CHF (43 kr) i månaden för att skicka ut ett kontoutdrag, och med bara en kvarts procents ränta skulle det inte ta många år innan mitt konto skulle vara tomt. Som tur är så kan man be att inte få något kontoutdrag, då behöver man bara betala 2 CHF i månaden. Men man kan bara stänga av kontoutdragsutskicket via Internetbanken och Internetbanken blir inte aktiverad innan man har blivit en betrodd kund – dvs fått lön på kontot. Givetvis hade de en förklaring för detta också: banken måste veta att man kan använda Internet och bankens tjänster via Internet innan de kan sluta skicka kontoutdrag eftersom de är skyldiga enligt lag att meddela sina kunder om alla transaktioner på kontot.

Begreppet betrodd kund förklarades med att Schweizare i allmänhet, och Schweiziska banker i synnerhet, inte tycker om att ta risker. Det var också anledningen till att de inte lånar ut pengar, annat än möjligtvis vid husköp men aldrig till hela beloppet. I samma anda kan man inte koppla ett betalkort till kontot om man inte är en ”mycket betrodd kund”, det vill säga har fått lön insatt på sitt konto två månader på raken. (Det faktum att man visade upp ett anställningskotrakt med sin lön på räckte inte, banken kunde ju inte veta om man tänkte sätt in lönen på deras konto eller inte.)

Den stackars bankirskan blev lite chockad när jag berättade att IKEA hade en bank i Sverige som gav 4,3% ränta från dag ett, utan några avgifter alls.

Internetfri

Jag kan tyvärr inte skicka iväg det här brevet idag, söndag, eftersom jag fortfarande inte har fått en fungerande Internetupkoppling här hemma. I torsdags for jag hem lite tidigare från jobbet för att hinna gå i affärer innan de stängde. Bland annat tänkte jag hitta en telefonoperatör som kunde erbjuda mig en Internetuppkoppling. Eftersom jag hyr ett möblerat rum vars telefonlinje står i OK Logementes namn, kan jag inte få ADSL eller någon liknande fast uppkoppling. Men jag hittade en Sunrise-butik och de kunde ge mig en CD som gjorde det möjligt att koppla upp sig mot Internet via ett modem.

Här känner jag mig tvingad att vika av på ett sidospår om nomenklatur. På Sunrise envisades de med att kalla ett modem för ett analogt modem för att skilja det från ett ADSL modem. Jag motsätter mig både den motstridiga termen ”ADSL modem” och tautologin ”analogt modem”. Namnet modem kommer ju från modulator – demodulator, det vill säga en översättare från datorns digitala signaler till telefonlinjens analoga och vise versa. Ett ”ADSL modem” översätter så vitt jag har förstått inte de digitala signalerna till analoga signaler, i stället tillåter ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line) direkt digital kommunikation, således borde det inte kallas modem. Och att kalla något ett analogt modem blir ju lite tårta på tårta eftersom syftet med ett modem är just att modulera signalen till en analog signal. Nåväl, analoga modem är väl liksom CD-skivor och PIN-nummer något vi får lära oss att leva med.

I vilket fall så fick jag min CD och tågade glatt hem för att koppla upp mig. Tidigare under veckan hade jag haft så fullt upp att jag inte hade haft tid att ens slå på min gamla bärbara, dessutom känns en dator som inte är kopplad mot Internet som ganska obrukbar. Men nu var det dags, nu skulle jag kunna koppla upp mig igen. Fram med datorn, i med strömsladden – min bärbara har så dåligt batteri att den inte går att slå på utan strömsladd. Men vad nu? Kontakten passar inte i vägguttaget! Jag hade innan jag åkte hemmifrån försäkrat mig om att de hade likadana kontakter som i sverige, och tidigare i veckan hade jag kopplat in laddaren till min mobiltelefon. Men nu passade inte kontakten. Det visade sig att svenska jordade kontakter har lite tjockare ”kontaktpinnar” än de schweiziska. Ingenstans i lägenheten fanns det ett uttag som passade. Snabbt ut till Coop innan de stängde. Ja, de hade en reseadapter för bara 17 CHF. Hem igen. Koppla in adaptern i väggen och kontakten i adaptern – men vad nu? Adaptern hade två plastvingar på sidorna som skulle gå in i sidoskårorna på en jordad kontakt, men de var för långa så min kontakt gick inte in. Nåväl, inget problem för en händig kille som mig, fram med en kniv och vips var vingarna inte mer. Äntligen, ström till datorn.

Då var det bara att installera Internetuppkopplingen. Tre timmar senare när jag fortfarande blev nedkopplad precis 17s efter varje uppkopplingsförsök föll jag till föga och ringde Sunrise supportlinje för 2 CHF per minut. Där blir jag i maklig takt hällsad välkommen på minst fyra olika språk innan jag får instruktioner om att trycka 4 för hjälp på engelska, sedan får jag lyssna på pausmusik för ca 24 kr innan en tekniker kan ta emot mitt samtal. Teknikern vill veta vilken felkod jag får. Jag säger att jag inte får nån felkod och att modemloggen säger att servern la på. Han hävdar bestämt att under windows 98 får man alltid en felkod och de gör sin felsökning utifrån dessa felkoder så felsökningen kommer att gå mycke fortare om jag kan ge felkoden.

Med tanke på att det kostar 2 CHF/per minut ger jag mig och låter honom instruera mig i hur jag ska få felkoden. Jag lägger på, följer teknikerns instruktioner, och mycket riktigt – jag får ingen felkod och modemloggen säger att servern har lagt på. Jag ringer upp teknikern igen som hävdar att det inte är något problem med deras servrar, och efter en lång disskution kommer vi fram till att det kan vara den lilla period-signalen på min telefonlinje som orsakar problemet. Det piper nämligen till i min telefon för varje debiterbar period, ett ganska frenetisk pipande när jag har ringt till ett nummre som kostar 2 CHF per minut. När modemet ringer upp Sunrise kommer det ett pip alldeles i början av samtalet, kanske tolkas detta pip som att servern har lagt på.

Sedan spenderar jag ytterligare en timme med att försöka förklara mitt problem för en operatör på Swisscom (Schweiz motsvarighet till Telia) som inte talar Engelska, till slut ger jag upp för att försöka igen nästa dag när de skulle ha engelsktalande operatörer på plats.

På fredagen ringer jag OK Logemente och försöker förklara mitt problem för dem. De hävdar att det är en inställning på min telefon, men de har bara bruksanvisningen på franska och tyska. Jag hävdar att problemet uppkommer även med modemet så det borde inte vara ett telfonspecifikt problem – men nej de menar på att det är telefonen. De erbjuder sig att komma förbi min lägenhet under dagen (de har en extranyckel) och fixa problemet. Då ber jag dem ta med en telefonkatalog (eftersom jag inte har någon och jag misstänker att det däri finns en beskrivning på hur man slår av och på periodindikatorn) och en ny fjärkontroll till TVn (de upptäckte när jag flyttade in att den som fanns i lägenheten inte fungerade).

När jag kommer hem på kvällen har jag inte fått nån telefonkatalog, ingen ny fjärrkontroll, och telefonen piper fortfarande. Har de varit här? Jo där ligger ett papper med mina önskemål på bordet och SCART-kontakten mellan TVn och videon är borta. (Perfekt, nu kan jag inte ens använda videons fjärkontroll till att byta kanal längre.) Eftersom klockan då är 10 på fredagkvällen är det kört att få tag på nån på OK Logemente före måndag.

På lördagen åker jag ut till EPFL för att koma åt Internet den vägen, men tyvärr ger mitt passerkort mig bara access till huset där mitt kontor ligger men inte till min korridor. Jag får gå hem med outrättat ärende. Jag passar då på att ta en promenad i parken längs Genevesjöns strand, det tar en och en halv timme, men det är en vacker promenad.

Fortsättning följer i nästa brev…

Ja det blev ett långt brev, men vad annat ska man göra en södagskväll när man inte kan se på TV (enbart franska, tyska och italienska filmer), inte kan spela dataspel (min bärbara var för slö för Civ III, det enda spelet jag har med mig), och inte har nått Internet eller några bekanta att besöka. I framtiden blir nog inte breven riktigt lika långa men jag ska försöka fortsätta att skriva med ojämna mellanrum och beskriva mina strapatser i ostarna och gökurens land.

Här följer lite ny info för adressboken:

Tillfällig adress (till 1/3):
Rue du Simplon 10, #35
1006 Lausanne
Schweiz
Tel: +41 – 21- 617 44 42

Arbete:
LAMP – IC – EPFL
INR (Ecublens)
CH-1015 Lausanne
Switzerland
Tel: +41-21-693 7593

Cyberspace:
Web: http://lampwww.epfl.ch/~stenman/
Epost: Erik.Stenman@epfl.ch
(Men happi@home.se och happi@acm.org fungerar som vanligt).

Kram,
Erik Stenman
[EJ1]Kolla stavning och om Landvetter är göteborgs flygplats.

Follow