Lausanne 2 augusti

Hej alla!

Tack för alla lyckönskningar till vårt lilla tillskott Leo! En vecka har han nu funnits i världen och jag måste erkänna att han dominerar våra liv för tillfället. Något som man hört om alla nyblivna föräldrar är att samtalsämnena snabbt smälter samman till några få som ofta har att göra med olika (o)trevliga kroppsfunktioner. Då Erik och jag nu är nyblivna föräldrar råder jag er med känslig mage och noll förståelse för kiss- och bajshumor att läsa resten av brevet med försiktighet.

Sista månaden med Leo i magen gick ganska fort. Vi firade vår 1-åriga bröllopsdag den 6:e juli uppe på en alptopp i en speciell botanisk trädgård och åt fondue på en utsiktsrestaurang. Mycket trevligt. Vi spenderade också en hel del tid med att bada då värmen har fortsatt. Några middagar med några nya vänner hann vi också med under juli. I övrigt var tiden bara en lång väntan. Vi pendlade mellan ”babyn kommer snart – WOW!” och ”babyn kommer snart – PANIK!!!” samt ”babyn kommer snart – ÄR DETTA ETT SKÄMT?”. Då det beräknade förlossningsdatumet (som för oss var 5 aug) egentligen är en period på ca 3-4 veckor kan man aldrig vara säker på när barnet kommer. Dock så säger man att när graviditeten varat i 37 veckor så är barnet ”färdigt” och kan komma ut när som helst. Min graviditet varade i 38 veckor och fem dagar. Då jag knappt haft några kännbara problem alls under dessa nio månader så fick jag för mig att förlossningen skulle bli priset jag skulle få betala men allt gick utan problem. På fredagen åkte jag iväg med en vän och badade i några timmar, och på kvällen vid 5-tiden hade jag och Erik vårt sista föräldrarutbildningstillfälle. Väl hemma äter vi mat och tvättar (vi hade förstås lyckats samla på oss ett sådant där tvättberg som man bara får när man inte riktigt har tid att tvätta.) Jag vaknar på natten vid 1-tiden av att värkarna sätter igång och framåt 5 tar vi oss in till BB. Redan 8.34 kommer Leo ut. Allt gick så snabbt och bra att jag bara kan hoppas att nästa graviditet och förlossning någon gång i framtiden kommer att gå lika bra.

Jag stannade 4 dagar på BB med Leo. Då han var ganska liten och hade lågt blodsocker då han kom ut ville de kolla honom extra noga i början. Som tur var verkade det bara vara stressen att komma ut i världen som givit vårt lilla knytt det dåliga värdet i början för det upprepades aldrig. Leo föddes alltså på lördag morgon och hela den dagen så bara sov och sov han. Han låg i sin lilla säng bredvid min och jag bara låg och beundrade världens vackraste barn mest hela tiden. Söndagen följde mest samma mönster förutom att han åt lite mer. Framåt kvällen började dock hans matsmältningssystem inse att han fått i sig näring av något slag och började fungera för första gången. Detta resulterade i fruktansvärda magplågor för vårt stackars barn (jag antar att de var fruktansvärda baserat på de ljud som han gav i från sig). Först framåt 4-tiden på morgonen kunde vi båda somna av utmattning. Under tiden på BB fick vi hela tiden gå igenom en massa test och undersökningar. Detta var ganska jobbigt men Leo var inte sen att utnyttja det lilla hämndvapen han hade och kissade på allt och alla. När vi slutligen blev upphämtade av Erik var vi glada att få åka hem. Det kändes lite underligt att bara ta sitt pick och pack och sin lilla bebis och ge sig av. Vi lyckades gå precis under en sköterskepaus så jag hittade inte ens någon att säga hej och tack till.

Tiden hemma har varit mycket skönare. Lugnare och med mer sömn. Leo har fått lite mer rutiner i sitt sovande och ätande. Han sover i 2-3 timmar, äter i ca 30 minuter och vill sedan somna om. Under denna korta vakentid hinner han bajsa minst en gång, ibland behöver man byta blöja upp till tre gånger. Allt är tydligen normalt men jag hoppas att han börjar att bajsa något mindre framöver. Problemet är nämligen att man inte gärna vill byta precis efter han har ätit för då är han redan halvt insomnad, och börjar man byta då så vaknar han. Ja, ja detta är våra små babyproblem som vi förstås skulle kunna diskutera mycket mer i detalj J men jag ska skona era stackars ögon och öron.

Utöver att äta och sova har vi inte gjort mycket sedan hemgången. Vi har varit ut på några kortare promenader men mest spenderat tiden med att lära känna vår son. Han älskar förstås att vara i famnen, som alla små barn. Att somna hos pappa är en av favoriterna, att äta hos mamma en annan. Han har en till två lite längre vakenperioderper dygn men dessa har ännu inte varit samma tider två dagar efter varandra. Dessa perioder betyder oftast att mamma eller pappa måste bära runt på den lille lurvern tills han somnar. Han gillar att åka vagn och sova på sida och har en väldigt livig sömn. På dagarna sover han mestadels i sin egen säng men nu i början har han sovit hos oss på nätterna. Att bli bytt på är jättetråkigt och han brukar kissa på pappa och åla som en orm på skötbordet. I övrigt är han kittlig på magen och gillar fotmassage, huvudsmekningar samt att fixera gosedjuret i form av en bläckfisk som finns på skötbordet.

Idag fyllde han en hel vecka och vi kan fortfarande knappt tro att det är sant att vi fått världens sötaste lilla Leo som en ny liten medlem i vår familj.

Stora kramar från oss alla!

Cilla, Erik & Leo.

Follow

Lausanne 1 juli 2003

Hej igen!

Trodde ni att ni var säkra nu!? En dryg månad har flutit förbi utan ett ord från mig men “Jag gör som australiensarna – jag kommer tillbaka!”. Eftersom så lång tid har förflutit så har förstås massor av intressanta saker hänt som jag längtar att delge er alla, och jag anar att ni längtar efter att läsa om dem.. ;-)! Det var så länge sedan jag skrev och eftersom vår stora dator (där vi har alla intressanta program, spel, dokument m.m.) har träffats av blixten, och inte längre finns bland oss andra levande 🙁 , kan jag inte kontrollera exakt vad jag skrev i mitt senaste brev. Risken för upprepningar är alltså överhängande men jag lever på hoppet att ni glömt vad som stod där!

Nu är det redan juli men om vi tar oss tillbaka till slutet av maj så fick vi våra första besökare till Lausanne. Det var Lotta och hennes son Arvid som kom hit och tillbringade en vecka med oss. Väldigt roligt och lärorikt! Det var roligt att ha dem här och göra utflykter till Evian, se på krigsuppbådet i stan inför det då kommande toppmötet, shoppa m.m. Det var också väldigt bra att ta sig runt med en barnvagn i stan och lära sig att vårt hem är en dödsfälla för barn och totalt måste göras om inom ett års tid. Endast en vecka efter att de rest tillbaka till Sverige följde jag och Erik efter. Vi lämnade ett Lausanne som precis började få upp temperaturerna kring 30 grader och reste till något svalare breddgrader (Haparanda).

(Om ni undrar hur det kommer sig att jag skriver just idag beror detta på att idag fungerar min hjärna igen efter veckor av total utslagning. Igår gick vi och lade oss i 27 grader som vanligt, det hade varit 32 grader under dagen, också precis som vanligt. Åskvädret som de lovat hade inte dykt upp utan solen hade strålat hela dagen. Imorse vaknade vi och och hörde regnet smattra utanför och steg upp till underbara 16,5 grad!!! :-)) Man skulle kunna tro att jag är ironisk men icke! Om man inte kan bo på en strand och ha luftkonditionering när man vill blir tropisk värme för mycket efter ett slag. Dessutom är inte Genèvesjön så väldigt stor och när man är vid stranden finns det alltid tusentals människor som också är där. Nåja, nu är det svalt i alla fall och de har lovat varmare igen först till helgen.)

Tillbaka till Haparanda. Eriks mamma fyllde 70 med dunder och brak och intensiva dagar av  handlande, matlagning, ätande och släktträffande följde. Vi bytte sovplats nästan varje natt och jag tror att stackars Erik under sin vecka i Sverige sov i samma säng endast två nätter. I Uppsala träffade vi min släkt och massor av vänner vilket också var roligt men kort. Det kändes överhuvudtaget skönt att vara i Sverige, både på grund av att man fick träffa alla man saknat men också för att man verkligen insåg att man nu faktiskt bor i Lausanne. Det blev på något sätt klarare när man kuskade runt att den egna sängen fanns i Schweiz. En annan uppenbarelse som framför allt drabbade mig var att jag verkligen är gravid! Bristen på kännbara krämpor och viktuppgång samt avsaknaden av speglar hade på något mystiskt vis invaggat mig i tron att min graviditet knappt märktes (både för mig och för andra)  något som jag snabbt insåg var helt uppåt väggarna! Vart jag än gick fanns speglar som bevisade för mig att det inte gick att missa att jag väntade barn. Jag undrar vad det är med speglar som gör allt så verkligt…? Nu har denna känsla lite avtagit, antagligen på grund av att jag nu lever i en spegellös värld igen. Har fortfarande inga krämpor men har nog gått upp lite även om det inte känns. Har varit lite svullen om händer och fötter men då temperaturen här har varit runt 30 i en månad så känns det inte direkt som om svullnaden har med graviditeten att göra.

Trippen till Sverige var som jag skrev ovan mycket trevlig även om vädret kunde ha varit lite bättre. Resan hem bjöd dock på lite negativ spänning. När man är gravid får man inte flyga hur som helst och jag hade redan innan vi åkte från Lausanne kollat upp med flygbolaget vad som gällde under vår resa. Allt var ok enligt dem och jag skulle kunna flyga fram och tillbaka utan problem. Så jag flög från Bromma till Bryssel och satt där i 6 timmar och väntade på planet till Genève och sista biten hem. Jag checkar in, går genom gaten hälsar på flygvärdinnan i planet och hittar min plats. Då först kommer det en flygvärdinna till min plats och undrar hur långt gången jag är i min graviditet. Informationen jag fått från dem tidigare visar sig vara helt felaktig och jag har egentligen ingen rätt att flyga från Bryssel. En flygvärdinna beklagar sig över att det är tredje gången hon stött på detta problem, när jag menar på att de är inkompetenta på informationsavdelningen och jag inte borde lida av det, men att regler är regler. Att ingen stoppat mig på tidigare flyg och inte ens i gaten på detta samt att jag var på väg till mitt hem i Lausanne gjorde nog att jag till slut fick flyga med. Efter att planet hållits kvar i 10 minuter och de konfererat med högre ort fick jag skriva på ett papper som sade att om något hände barnet under resan var jag ensam ansvarig, skrev jag inte under blev jag kvar i Bryssel och fick själv ta mig till Lausanne på annat sätt. Fast jag hade flygit fem gånger de senaste två veckorna utan problem skulle det inte ha förvånat mig om jag fått värkar eller något annat hänt under denna sista resa så spänd och nervös som jag blev. Kom hem till slut och Erik mötte upp med blommor, levande ljus och god middag.

Vädret i Lausanne har under juni månad varit extremt varmt som ni kanske misstänkte av vad jag skrev tidigare. Även om inte värmerekordet någonsin i Schweiz (på 39 grader 1952) slagits så har diverse andra rekord smält bort och aldrig under mätningarnas historia (ca 160 år tillbaka) har juni varit så här varm. Kvällarna nere vid stranden har liknat enorma sista aprilfiranden i Uppsala med tusentals människor ute som grillar, badar, festar m.m. Då brandmyndigheterna i Schweiz inte verkar vara så aktiva är stora bål nere på sanden en vanlig syn. Inte många mygg kommer heller fram vid kvällens intåg men däremot en slags flygande insekter, stora som skalbaggar, som gillar att lekakamikazebombare mot oss människor. Otäckt! Midsommar firade vi nere vid sjön med ett gäng från svenska kyrkan. Där fanns sill (som vi inte åt), snaps (som jag inte drack), grillat kött, olika sallader och jordgubbstårta som vi glatt glufsade i oss. Sedan satt vi i den varma natten och tittade på sjön, stjärnorna, ljusen i Evian och barnen somfacinerades av vårt lilla strandbål. Det var den första av säkerligen många fler kommande barnmidsomrar och det var jättetrevligt.

Vi har nu även börjat gå på en föräldrakurs som sjukhuset anordnar. Jag tycker att den är bra men stackars Erik blir ditsläpad en gång i veckan och får i nästan två timmar sitta och lyssna på totalt obegriplig franska i en varm lokal. Jag har märkt att han väljer de obekväma stolarna….kan det vara för att inte somna? En kollega till honom sade att han minsann nästan somnade på dessa kurser trots att han förstod vad som sades. Men lite aktion är det i alla fall, man får träna på andning och vissa avslappnande och hjälpande rörelser som kan användas vid förlossningen och då kan killarna vara med (det är ju inte endast Erik som “måste” gå dit). Dessutom kommer det att vara rundvandring på sjukhuset och annat som inte bara är prat. Erik tycker också att han lär sig mer och mer ord på franska när han får höra det talas oftare, även om han fortfarande inte kan förstå sammanhangen i meningarna. Men vem vet, om några veckor kan han kanske hänga med utan problem i en konversation om förlossning, värkar, slemproppar och annat trevligt! 😉

Det blev ganska mycket barn i detta brev, vilket kanske är naturligt. Jag hoppas dock på lite trevliga utflykter under juli som kan lätta upp barnkoncentrationen i nästa brev. Ha det bra under sommaren i Sverige, hoppas att den blir varm om än något svalare än vad vi har haft.

Hälsningar från Cilla (och Erik)!

Follow

Lausanne 12 maj

Hejsan!

Det var ett tag sedan jag hörde av mig men då livet i Lausanne och Schweiz har börjat stabilisera sig och bli mer vardagslunk så finns det mindre att orera om. Vädret har varit strålande och varmt väldigt länge, något som är trevligt, men jag har hört från ”urinvånare” att denna värme inte är riktigt normal, och att det när som helst kan snöa (?!). Lite svårt att tro på när termometern varje dag går över 20 gradersstrecket, kastanjerna och syrenerna nästan blommat ut, liljekonvaljerna blommar i skogen och grönskan har passerat den där nya, friska ljusgröna färgen och blivit mer mättat grön. Det är 15-16 grader i sjön och några aupairvänner brukar åka och bada med barnen. (”Känns som en svensk högsommar…”, var en kommentar.) Igår passerade dock faktiskt ett mäktigt åskväder (vi har strålande utsikt över en stor del av himlen och såg ovädret komma vällande över sjön, blixtrande och dundrande) så imorse var det lite svalare.

Eriks och mitt normala tillstånd av ”allt som är tråkigt kan man skjuta lite på” har infunnit sig efter den första tidens hektiska inflyttning och ingenting går framåt när det gäller uppsättning av gardiner, hyllor m.m. Jag väntar med spänning på den kända ”boainstinkten” som ska drabba blivande mammor och då jag med järnvilja kommer att tvinga mig själv och min käre make att fixa ordning vårt hem. Hmm….hoppas verkligen inte att den är en myt…..då ligger vi risigt till! Ser därför verkligen fram emot Lottas planerade besök om drygt en vecka för man städar och fixar alltid lite inför gäster. Jag ser förstås också fram emot att träffa Lotta och Arvid J!

För en dryg vecka sedan var det Valborgsmässoafton. Efter att i ett nästan oräkneligt antal år firat denna högtid i Uppsala, med tillhörande studentikosa traditioner, skulle vi nu tillbringa dagen och kvällen i Schweiz vilket var lite av en antiklimax. Vädret var uruselt (det enda undantaget från det jag skrev om ovan), visserligen var det varmt men regnet öste ner hela dagen, så att testa grillen blev inte av. Vi vågade inte ens trotsa vädrets makter och ta oss ner till det som svenska kyrkan anordnat på kvällen utan kurade hemma. En god väldigt god middag svängde Erik dock ihop trots att det inte blev grillat utomhus. Jag firade med att dricka ett halvt glas vin som smakade underbart!!! Stackars Erik blev ”tvungen” att dricka upp resten så kvällen slutade ändå med skratt och glada miner J!

Helgen som följde på sista april reste vi till Paris och hälsade på min gamla aupairfamilj. Med tåg tar resan fyra timmar, flyget tar nog knappt timme men med resa till och från flygplatsen blir det knappt någon tidsvinst. Det var jätteroligt att träffa alla igen, det var 2½ år sedan sist och de två yngsta barnen hade förändrats mest. Ivalou, som var 5 månader då jag kom dit som aupair 1994, är nu 9 år och har inte längre några runda barnkinder utan är lång och gänglig. Jérémy fyller 13 i november och har passerat målbrottet så hans röst känner jag inte alls igen. Fanny den äldsta, som är 16, är sig mest lik till utseendet men är (enligt mamma Virginie) i värsta tonåren och skulle helst bo hemma hos pojkvännen.

Erik och jag tog det ganska lugnt under helgen, vädret var bra och vi tog en tripp in till Paris och tittade på Sacre Coeur (en kyrka) och vandrade runt lite. Som vanligt planerade jag en massa aktiviteter men vi satt mest i solen (skuggan för Erik), åt baguetter, fikade på caféer och fönstershoppade. Louvren och Mona Lisa kommer Erik nog aldrig att få se….. Vi hittade en trevlig liten butik som sålde massor av olika olivoljor och diverse pastor och pestor där Erik gick omkring och myste ett bra tag. Döm om vår förvåning när vi för några dagar sedan springer på en likadan butik mitt inne i Lausanne! Det blev en dyr liten olivpasta Erik köpte i Paris! När vi vandrade omkring där på Montmartre så gick vi även förbi en massa tygaffärer där turisterna trängdes i hundratal. Då vi letat tyg till gardiner i vardagsrummet tyckte Erik att vi skulle gå in och titta men jag kände lukten av turistfällor och avböjde det förslaget. Gissa hur pysförnöjd min äkta hälft såg ut när Virginie upplyste mig om att just dessa butiker är de bästa och billigaste i hela Parisregionen…….

Ja, ja, man kan inte ligga på topp jämt!

Den senaste veckan har vi förstås följt Sveriges framfart i Hocky-VM. Vi har inte sett alla matcher men de viktigaste. Vi höll dock på att inte alls få se den stora finalen då det på samma dag och tid var cupfinal i Schweiziska fotbollsligan. ALLA TV-kanaler, de franska, tyska och italienska samt alla radiokanaler sände direkt från denna fotbollsmatch. Alla sportkanaler vi har visade allt annat utom VM-finalen; rytmisk gymnastik, formel 1, cykling, golf etc…Inte ens Radio Sverige (en blandning av svensk radio som sänds internationellt) sände från matchen. Jag höll på att bli tokig! Första perioden följde vi på texttv medan vi desperat försökte hitta någon sändning. Andra perioden lyssnade vi på via Internet och Sveriges radio.

Tredje perioden visades som tur var på en italiensk TV-kanal, då cupfinalen var över, och vi kunde ha Sveriges radio på som ljudkommentarer. Synd bara på slutresultatet. Det skulle vara kul att ha haft svensk tv och få sett alla analyser och repriser av ”Var den ute eller inne?”, på den italienska kanalen var de inte så intresserade….. När Erik senare beklagade sig för arbetskamraterna om den dåliga idrottstäckningen i Schweiz möttes hann av idel oförstående miner: ”Titta på ishocky mitt i sommaren? Är inte det lite konstigt?”

När det gäller liv och hälsa är allt bra. Vår blivande familjemedlem mår bra vad vi vet och så även jag. Då mitt blodtryck varit lite högt enligt doktorn har jag varit och kollat det ofta och även gjort en del andra tester (jag tycker att de känts onödiga men det kan man ju inte gärna säga) men de har inte hittat några problem (i alla fall inga som de informerat mig om). Magen växer men jag går inte direkt upp i vikt men det kommer nog nu. Nu börjar nämligen tiden då barnet börjar lägga på sig mer fett inför livet ute i den stora världen och ökar med ca 200gr i veckan. Den enda som kanske mår lite konstigt är väl blivande pappa Erik. Det är oroliga tider som väntar den stackaren. Redan nu har det börjat: ” Ska du verkligen cykla? Det är ju så mycket trafik? Vad tycker knyttet om det? Jag blir lite orolig. Du bär väl inget tungt om dagarna?” Jag tycker synd om honom när den dagen kommer då vårt lilla pyre ska sova borta för första gången….. Dessutom har han börjat att berätta rövarhistorier för knyttet om kvällarna (som mest handlar om att mamma är en riktig tossa) och ibland även försökt sjunga (!!) godnattvisor vilket endast resulterar i att jag inte får sova på ett bra tag för knyttet börjar då att sumobrottas med sig själv.

Hoppas att ni alla mår bra i den fagra Norden. Vi planerar att resa till Sverige i juni för att fira Eriks mammas födelsedag (i pingst) och vi kommer även att tillbringa en kortis i Uppsala den 11 juni.

Kramar från alla oss! Cilla, Erik (och Knyttet)

Follow

Lausanne 24 april

Hej igen!

Påsken är över och mina stackars påskliljor har gått hädan. Erik var ledig 4 dagar så vi passade på att göra lite roligt tillsammans eftersom vädret var så fint. Efter en liten cykeltur på fredagen (1½ timme uppför, picknick, 20 minuter hem) kunde vi knappt gå på lördagen men lyckades ändå ta oss ner till marknaden. Denna marknad är en blandning av Vaksala torg och matmarknad och man kan vandra omkring och få sug efter både det ena och det andra. Vi nöjde oss med olika delikatesser för nästan 600:- (!!!). Det var ostar, grönsaker, frukter, skinkor, korvar, kryddor m.m. Erik är inte rätt person att ha med på ett sådant ställe om man vill ha sina pengar kvar….

Efter två dagars lugn när vi smaskade i oss allt det goda tog påsken slut för denna gång, vilket var ganska bra. Eftersom vi inte äter sill m.m. så har vi nu bestämt att vår påsklunch ska bestå av färska haricots verts, som kokas och slungas i någon blandning som Erik gjorde med kryddor och parmesanost (äkta färsk direkt från Italien, Erik var i extas…), parmaskinka och bernasiesås. Låter kanske underligt men otroligt gott. Det var ju dock inte smalmat direkt så det var som sagt tur att påsken tog slut någon gång.

Efter påsken träffade jag min handläggare på schweiziska arbetsförmedlingen igen och kanske kan jag snart få mina pengar. De är ganska mycket hårdare här på kravet att man ska söka jobb men Michelle (som hon heter) är väldigt trevlig och har förstått att jag kanske inte är så pigg på att få ett jobb innan augusti (med tanken på att de jobb jag skulle kunna få är okvalificerade och inte är någon direkt merit senare). Så hon kommer att acceptera minimum jobbsökning av mig, vilket passar mig bra. Vi vill ju åka till Sverige i början av juni till Elsas 70-årsfest så då vill jag ju inte behöva jobba.

Sedan har jag varit hos första träffen med min läkare (Dr Laurence Grüninger-Rey, en liten asiatiska som pratar med viskningar så man knappt hör vad hon säger) här i Schweiz. Som man sagt mig så är man mycket mer för tester och kontroller i Schweiz än i Sverige och läkaren och hennes sköterska var mycket förvånade över min brist på tester från Sverige. De drog blod från mig så att de skulle kunna göra mellan 8-10 olika tester, allt från HIV, syfilis, hepatit x och x till två olika virussjukdomar som jag aldrig hört talas om samt ”toxomoplasmos” eller vad det hette som man kan få av katter och smutsig gjord. Det hade jag i alla fall hört talas om och detta testar de tydligen för varje gång man gör ett besök. Vet inte varför eller hur farligt det är för barnet eftersom det inte alls är stort i Sverige. Läkaren sade att de testar för att se om man har det så att de vet. De gör dock inte något åt det vad jag förstod ”men det var ju bra att veta”. Verkar skumt, de måste ju göra något eftersom de testar det så noga. Sedan var det lite andra tester men vad som förvånade mig var att de inte kollade blodvärdet för att se om jag behövde extra tillskott av järn. Det är de ju så noga med i Sverige och det är ju mer viktigt för mig (och för fostret!) att veta än att kontrollera om jag har syfilis eller HIV. Nåja, jag har ju järntabletter och jag äter dem vare sig jag behöver dem eller ej.

Sedan gjorde doktorn ett ultraljud och Erik fick vara med och se på lilla knyttet för första gången. Doktorn sade att allt såg bra ut och frågade om vi ville veta könet. Det ville vi inte men hon frågade det ganska snabbt efter de första bilderna så jag tror att det är en liten kille (får för mig att det är lättare att det det så snabbt….J ) Dessutom har jag drömt att det är en kille vilket nu har fått mig att börja vilja ha en tjej, knäppt va! Trots allt spekulerande och undrande känns det bra att inte veta, att det kommer att bli en överraskning. En tjej i mammagruppen ska ha barn om ca 8 veckor och hon vet att det är en liten kille som ska heta Robin där inne och hur spännande är det? En annan mamma berättade om en väninna som födde en liten Johanna med planerat kejsarsnitt, de visste om könet innan och hade talat om det för alla + namnet, så på förlossningsdagen var det bara att ringa klockan 15 och fråga hur Johanna mådde. Det känns också lite tråkigt. Eftersom jag aldrig fött barn kanske det är dumt att ha åsikter men det känns som om en del av rädslan inför själva födandet kanske kan botas med spänningen man har inför mötet med denna nya lilla person som man inte vet så mycket om. Om man redan vet att det är killen Robin man ska träffa har man ju tappat hälften av spänningen, man vet bara att man ska träffa honom, eller?! Mammor – kommentarer tack!

Det enda som konfunderade läkaren var att jag hade lite högt blodtryck. Dock bara på ena sidan av kroppen, på den andra var trycket lågt. Hennes kommentar var: ”Mais, ca c’est vraiment genial!” vilket betyder: ”Det här var ju genialt!”, fast jag tror kanske inte hon menade det riktigt så….J. Trycket var inte så mycket förhöjt på ena sidan men eftersom det kan vara ett tidigt tecken på graviditetsförgiftning så ska jag tillbaka om en och en halv vecka och kolla det igen. Märker man av detta tidigt i graviditeten (som nu) blir det oftast inga större problem, och man kan ha en normal förlossning utan komplikationer. Andra tidiga tecken kan vara svullna leder, protein i urinen och vissa konstigheter med reflexer i armar och ben. Hon kollade allt detta men det fanns inga tecken på det. Hon tyckte dock att jag skulle ta det allmänt lugnt och det är ju det jag gör hela dagarna så det lär nog inte vara så svårt.

Högt blodtryck (om jag nu skulle ha det) ger inte några direkta symptom och jag mår allmänt bra. Väger fortfarande 1½ kilo under min inskrivningsvikt från januari vilket borde betyda (eftersom knyttet växer och mår bra) att det är mitt gamla fläsk som har försvunnit vilket inte är helt fel. Jag har dock ingen helfigurspegel så om det verkligen syns någonstans är svårt att säga och mina vanliga byxor kommer jag ju förstås inte i. Dessutom bor jag nu i chokladens förlovade land och har fyra månaders graviditet kvar så 20 kilo till augusti är nog inga problem!

Ha det så bra alla!

Stora kramar från alla oss!!

Follow