About happi

I have been programming for fun since 1980, and for profit since 1989 when I started my first company. I have been working on native code compilation of Erlang, with the implementation of Scala, on virtual machines, and with internet scale online payment solutions. Currently I am writing a book on the Erlang Runtime System (ERTS).

Back blogging part 2

Lausanne 030216,

 

Hej igen!

 

Tack för alla svar på mitt förra brev, det var kul att höra av er.

 

(Hmm, jag tänker fortfarande på engelska, och jag är inte riktigt säker på om föregående mening är riktigt riktig svenska. Var snäll och ha överseende med min konstiga meningsbyggnad.)

 

Eftersom många av er uppskattade mitt förra brev kommer här ännu ett, även till er som inte har bett om det. Jag får väl göra som alla andra avsändare av oombedda ebrev: ”Om du inte vill ha fler brev i fortsättningen så skicka ett svar till adressen i slutet av brevet så plockar vi bort dig från vår lista.” (Och lägger till dig på vår lista över de som inte heller kommer att få några julkort. (Apropå julkort så glömde jag och Cilla att skicka julkort i år (vi kan säga att vi valde att inte skicka julkort för att spara på träd så låter det bättre) så det var ingen aktiv protest mot just dig om du inte fick något i år… men om du inte får något nästa år…) (Jag borde skriva det här brevet i Emacs i stället för MS Word, jag saknar parentesmatchningen.))

 

The unbearable lightness of being

Låt mig först förtydliga, framförallt för min mors skull, att jag har det bra här och att jag trivs med arbetet och arbetskamraterna. Som jag försökte poängtera i början av förra brevet så var det meningen att vara ironiskt, ett försök att ta billiga humoristiska poäng på de kulturella skillnadena mellan Sverige och Schweiz (snart kan jag stava ”Schweiz” på första försöket), och inte en allvarligt menad beskrivning av min misär. Andras motgångar är ju oftast roligare att höra talas om än deras framgångar. Men för att lätta sinnet hos dem som är genuint oroliga för mitt välbefinnande, dvs min mor och min fru, så tänkte jag nu berätta något om mina framgångar här.

 

The Awesome Power of Java Beans

Det viktigaste först: jag har lyckats göra det perfekta kaffet. I fredags, mindre än två veckor efter min ankomst, drack jag den första perfekta koppen kaffe. Hemligheten ligger framförallt i att mala ner kaffet till riktigt, riktigt fina korn och sedan ta fyra stycken lätt rågade matskedar av dessa korn och låta dem dra i inte mer än två minuter. Voilà, perfekt kaffe. Dessutom har jag köpt två kaffemuggar, en för hemmet och en för kontoret, så nu slipper jag sippa kaffe ur de små esspressokopparna som var allt som fanns att tillgå innan.

 

Remote control

Jag är fortfarande Internetfri här hemma, men jag har åtminstone fått tillbaka SCART-kabeln till TVn (så jag kan byta kanal med videofjärrkontrollen). Jag får väl se avsaknaden av Internet hemma som en välsignelse, det ger mig mer tid att sitta och flippa mellan BBC Prime, BBC World, CNN och NBC. Jag är nu ovanligt uppdaterad om USAs planer att invadera Irak, och den tyska aktiemarknaden.

A room with a view

Ett problem som jag inte berättade om i förra brevet är hur svårt det är att få tag på en lägenhet här i Lausanne. Ett problem som inte underlättades av att jag inte talar ett ord franska. Men med hjälp av Cilla gick det relativt lätt. Hon ringde, från Sverige, på några lägenhetsannonser på webben och fick napp på en i måndags. Jag åkte dit i måndagskväll och tittade på lägenheten som verkade rätt OK. Den är ungefär lika stor som vår nuvarande lägenhet och med ett nästan lika litet kök, men läget är rätt bra. Den ligger mindre än tio minuters gångväg från järnvägsstationen, på ”Avenu de Cour”, alldeles i hörnet av ”Place de Milan” (en liten park som inrymmer Lausannes botaniska trädgård) och mindre än tio minuters gångväg ner till det stora parkområdet vid sjöstranden. I nästnästa hus på Cour har ABB ett kontorskomplex som även inrymmer Svenska kyrkan. Grannarna i kvarteren runt omkring består av försäkringsbolag och stora cigarettbolag, kanske inte grannar som man bjuder in på en fika, men de vittnar om att området har rätt bra status.

 

Det är nu inte ännu säkert att vi får kontraktet, men vi har i alla fall lämnat in en intresseanmälan och eftersom vi var först på plats och paret som bodde där lovade att säga åt andra intresserade att lägenheten redan hade gått, så har vi en rätt bra chans att få det. Så håll tummarna, om allt går bra så är ni välkomna att hälsa på efter den första april då vi i så fall flyttar in.

 

A Moveable Feast

Det är också klart nu att vi får ersättning av EPFL med upp till 30,000 kr för flytten, vilket ger oss möjligheten att ta med oss våra möbler. Vi har fått en preliminär offert för flytten på ca 32,000 kr, till detta kommer våra flygbiljetter, så vi blir inte ersatta fullt ut, men nästan. (Tyvärr, Streama, vi blir inte tvungna att lämna Widescreen TVn i Sverige.) Vi kan bara hoppas att antingen jag eller Cilla hittar en arbetsgivare i Sverige som är villig att betala för återflytten när den tiden kommer.

 

The lake of dead languages

I övrigt kan jag berätta att jag har klarat mig igenom den första veckan av den intensiva franskakursen. Eftersom jag tänkte försöka hålla en mer positiv ton i det här brevet så kan jag inte berätta mer om mina erfarenheter av det franska språket.

 

The scarlet letter

Återigen, tack för alla svar på mitt förra brev, jag har nu hört från många källor (NPI[1]), att det är OK att dricka kranvattnet och att det bara är en egenhet hos kontinentala européer att enbart dricka vatten på flaska. Dessutom har jag fått en utförlig förklaring av ränteläget i Schweiz från både ett nationalekonomiskt och ett internationellt perspektiv från min personliga valutamäklare, FA. Fortsätt gärna att höra av er, så återkommer jag förhoppningsvis med nästa del i historien om mitt liv i Schweiz om en vecka.

 

 

Ha det så bra,

Er man i Schweiz – Erik.

Erik.Stenman@epfl.ch

 

PS.

Detta är ett interaktivt brev. En virtuell jordnöt väntar på den läsare som före onsdag hittar flest författare av boktitlarna i brevet.

 

PPS.

Jag skickar det här brevet i HTML-format för att få lite snyggare layout, jag hoppas att ni som inte har epostläsare som klarar HTML får en textversion som ni kan läsa.

 



[1] No Pun Intended

Back blogging

Lausanne 2003-02-09

Kära släkt och vänner,

Jag har nu bott i Lausanne i nästan precis en vecka, och jag har börjat finna mig tillrätta. Anledningen till att jag nu skriver det här brevet är flerfalldig: För det första är det givetvis ett desperat försök att upprätthålla kontakten med släkt o vänner i Sverige (och andra länder), under denna min tid i exil. För det andra är det ett försök att dokumentera min tid i Schweiz, framförallt för min egen skull, men även med förhoppningen att det blir intressant läsning för dig. För det tredje så ger det mig även en möjlighet att behålla ett grepp om det Svenska språket, som jag till och med i tankarna har övergett för Engelskan, mer om det senare.

Ha överseende med min lätt sarkastiska och negativa ton i brevet, mina problem kommer sig nog framförallt av att jag, som inte kan ett ord franska, dumdristigt nog valde att flytta till ett fransktalande land där man inte gärna talar engelska. Allt är inte så mörkt som det kanske kan synas när man läser det här brevet, de flesta människorna här är trevliga och hjälpsamma, och jag kommer nog att trivas rätt bra när jag väl har börjat lära mig lite franska. Under tiden får du ta mitt brev med en nypa salt, jag tillhör ju trots allt den generation som i Sverige kallas för den ironiska.

En enkel resa.
Utresedagen var oklar in i det sista, dels därför att min chef, Prof. Martin Ordersky, ständigt var på resande fot, och dels för att de Schweiziska myndigheterna tog sin goda tid på sig att ge EPFL klartecken att jag kunde få arbetstillstånd här. Men så i mitten på förrförra veckan fick jag beskedet att allt var klart och jag kunde komma och börja jobba på måndag 3/2. Med så kort varsel var det inte lätt att få tag på en flygbiljett från Stockholm till Genève, utan jag blev tvungen att flyga med KLM via Amsterdam. Det gick heller inte att boka en enkelbiljett utan jag var tvungen att ta en tur o returbiljett. Ja, det gick förstås att köpa en enkelbiljett men den kostade 12,000 kr, att jämföra med ToR-biljetten för 2,800 kr. Inte konstigt att flygbolagen har hamnat i en kris, med sådan prissättning.

ToR-biljetten till trots blev resan enkel, jag hann lämna Sverige innan snöovädret drog in över landet, men när jag sprang mellan terminalerna på Schiphol hörde jag att ett plan till Göteborg hade blivit inställt på grund av dåligt väder vid Landvetter[EJ1].

Passkontrollen i Genève var mycket enklare än förväntat – jag behövde inte visa något anställningskontrakt, inte stämpla någon arbetstillståndsansökan, och inte heller var jag tvungen att göra någon hälsokontroll ­– i motsats till vad mina guideböcker hade förvarnat mig om.

Tåget till Lausanne gick, i tid – som alltid, från perrongen under flygplatsen bara fem minuter efter att jag passerat tullen, och femtio minuter senare stod jag utanför järnvägsstationen i Lausanne och kunde se mitt hotell tvärs över gatan.

Stranger in a Strange Land

(Den svenska titeln på denna klassiska Robert A. Heinleinbok ”Främling på egen planet” passar inte riktigt lika bra, men nästan.)

Redan på tåget insåg jag att jag hade kommit till Europa – rökavdelningarna var större än de rökfria avdelningarna, och ventialtionssystemet gjorde allt för att cirkulera runt röken till alla avdelningar. Detta är nog mitt största problem med Schweiz: alla röker. Överallt. Det är fullt tillåtet att röka på rummen och i korridorerna på EPFL, och folk gör det. Som tur är så tror jag inte att nån på labbet (LAMP) är rökare så där är det relativt rökfritt, liksom på luncherna med mina kollegor. De flesta restaurangerna har rökfria bord, men de är just bord. Det vill säga, några få av borden på en restaurang är rökfria men de står precis intill de icke rökfria borden där det bolmas på friskt så fort de har ätit klart och om det tar tid att få maten serverad så tar de gärna en cigarett före maten också.

De är sådana storrökare här att de inte ens klarar av att se en vanlig biofilm i en sittning. I fredags kl 23:15 gick jag och såg skräckfilmen ”The Ring”, som visades V.O. (Version Originale), dvs odubbad och med fransk och tysk textning. För att få plats med båda texterna verkar det som om de skippar rätt mycket av dialogen, vilket skulle kunna förklara varför lokalbefolkningen har sådan aversion mot textade filmer. Filmen var välgjord och jag kan rekommendera den för dem som tycker om skräckfilmer, men den kan vara rätt kuslig att se vid midnatt speciellt om man ska sova ensamen efteråt. Filmen hade på ett effektivt sätt byggt upp en känslan av total rädsla och skräck redan från den första scenen. Halvägs in i filmen satt jag på helpsänn redo att hoppar en meter vid minsta ljud. Som tur var så förstördes den känslan effektivt av den obligatoriska halvtidspausen. Mitt i en scen tändes ljusen och filmen stoppades så att alla kunde gå ut och köpa läsk och popcorn, eller ta en rök. Efter det hann känslan i filmen aldrig riktigt återuppbyggas till samma nivå, men jag kan tänka mig att den kan vara rätt hemsk att se i Sverige utan en andhämtningspaus i mitten.

Eftersom all min kommunikation nu sker på engelska, jag läser bara engelska tidningar och böcker, ser bara engelska TV program och filmer så tenderar jag att börja tänka på engelska. Det är alltid lite lustigt när jag kommer på mig själv med att tänka på engelska. Speciellt då jag inte egentligen behöver göra det, som när jag sitter och tänker för mig själv på tunnelbanan eller i duschen. Dessutom blir jag bombaderad av framförallt franska men även en del tyska som jag tenderar att översätta till engelska i stället för svenska. En lätt förvirrande känsla. Det är tur att jag ska börja en intensivkurs i Franska: tre veckor, fyra timmar om dagen, fem dar i veckan.

Efter det kanske jag slipper göra misstag som det med mitt kaffeinköp. Första dagen jag var och handlade köpte jag mig ett fyrpack kaffe. Äntligen skulle jag kunna få hembrygt kaffe till frukost. Jag hade tagit med mig min lilla en-kopps bodumbryggare. Dröm om min förvåning morgonen efter, när jag skulle hälla upp kaffet i bryggaren och det visade sig vara hela kaffebönor. Jag hade fyra paket med kaffebönor. I ett desperat försök krossade jag bönorna med undersidan av en kopp (efter ett ännu desperatare försök att försöka krossa dem med tänderna) och hällde dem i bryggaren, men det blev världens blaskigaste kaffe. Dan därpå köpte jag en liten elektrisk kaffekvarn, fortfarande ovan vid den nya valutan tyckte jag 29 CHF såg billigt ut men nu i efterhand har jag räknat ut att det ju var 177 kr. Men nästa morgon skulle jag i alla fall få kaffe. Jag fyllde upp kvarnen (ca 2 dl) med bönor, de tar ju rätt mycke plats så det såg inte så mycket ut, malde ner det till småkorn och fyllde upp min bodumbryggare. Det blev världens starkaste kaffe.

Förr eller senare kommer jag nog att hitta den rätta balansen mellan granulariteten på kaffekornen, mängden kaffe, dragtid, och mängden vatten. Förhoppningsvis innan mina fyra paket bönor tar slut.

Apropå vatten, vattnet i kranarna här är supergott och i princip kalkfritt, en fantastisk känsla efter tio år i Uppsala. Men Schweizarna envisas med att köpa och släpa hem litervis med vatten på flaska, vilket har fått mig så orolig att även jag nu har köpt hem dricksvatten på flaska. Tyvärr smakar det inte alls lika gott som kranvattnet, men om nu alla köper vatten på flaska så är det säkert något fel på kranvattnet…

De Schweiziska bankerna

Bankerna här har enligt min menigen ett oförtjänt gott ryckte, och de svenska bankerna har ett oförtjänt dåligt ryckte. För att få öppna ett konto var jag tvungen att gå in på ett bankkontor och ha med mig 1) Pass eller annan av banken godkänd ID-handling. 2) Ett anställningskontrakt där det framgår hur mycket jag tjänar. 3) Mitt arbetstillstånd eller åtminstone bevis på att jag har registrerat mig hos myndigheten och ansökt om arbetstillstånd. 4) 200 CHF. Jämför detta med t.ex Skandiabanken där man kan anmäla sig som kund direkt via Internet.

När jag väl hade samlat ihop alla dessa papper kunde jag ansöka om en tid för att komma in och öppna ett konto. Vid detta möte blev jag informerad om mitt ny konto.

Bland annat fick jag veta att jag skulle få ränta på pengarna på kontot – hela 0.25% (ja decimalpunkten sitter rätt). Jag kan även öppna ett sparkonto där jag kan få hela 0.75% ränta. Den vänliga Conseillèren kunde förklara den låga räntan för mig: Schweiziska franc är en väldigt stabil valuta och regeringen vill inte att bankerna ska öka på inflationen genom att ge hög ränta. Regeringen ser hellre att Schweizarna spenderar sina pengar i stället för att ha dem på bank. Jag borde kanske ha gått någon kurs i nationalekonomi, för jag har alltid trott att ett ökat spenderande av pengar också ökade inflationen, men se där, det fanns en anledning till att bankerna hade låg ränta.

Jag fick även förklart för mig varför jag var tvungen att deponera 200 CHF (* 6.1 = 1400 kr) som låses på kontot till dess att jag avslutar det. Det var nämligen så att under Andra Världskriget dog många människor som hade lämnat pengar i Schweiziska banker, vilket ledde till en skandal för några år sedan när det visade sig att de Schweiziska bankerna satt och höll på en massa pengar på konton som de inte visste vems det var. För att undvika detta i framtiden tvingas nu utlänningar låsa 200 CHF på kontot i förhoppningen att de då avslutar och tömmer kontot om de lämnar landet. Även denna förklaring har jag lite svårt att se logiken bakom, om jag skulle drabbas av en ny våg av etnisk rensning så tror jag inte att jag skulle kunna gå till fångvaktaren i koncentrationslägret och säga: ”Ursäkta mig, jag måste kontakta min Schweiziska bank och ta ut mina pengar innan ni dödar mig, annars kommer Schweizarna att bli väldigt arga på mig om femtio år.”

Nåväl, kanske har de hittat en annan lösning på problemet, de tar nämligen 7 CHF (43 kr) i månaden för att skicka ut ett kontoutdrag, och med bara en kvarts procents ränta skulle det inte ta många år innan mitt konto skulle vara tomt. Som tur är så kan man be att inte få något kontoutdrag, då behöver man bara betala 2 CHF i månaden. Men man kan bara stänga av kontoutdragsutskicket via Internetbanken och Internetbanken blir inte aktiverad innan man har blivit en betrodd kund – dvs fått lön på kontot. Givetvis hade de en förklaring för detta också: banken måste veta att man kan använda Internet och bankens tjänster via Internet innan de kan sluta skicka kontoutdrag eftersom de är skyldiga enligt lag att meddela sina kunder om alla transaktioner på kontot.

Begreppet betrodd kund förklarades med att Schweizare i allmänhet, och Schweiziska banker i synnerhet, inte tycker om att ta risker. Det var också anledningen till att de inte lånar ut pengar, annat än möjligtvis vid husköp men aldrig till hela beloppet. I samma anda kan man inte koppla ett betalkort till kontot om man inte är en ”mycket betrodd kund”, det vill säga har fått lön insatt på sitt konto två månader på raken. (Det faktum att man visade upp ett anställningskotrakt med sin lön på räckte inte, banken kunde ju inte veta om man tänkte sätt in lönen på deras konto eller inte.)

Den stackars bankirskan blev lite chockad när jag berättade att IKEA hade en bank i Sverige som gav 4,3% ränta från dag ett, utan några avgifter alls.

Internetfri

Jag kan tyvärr inte skicka iväg det här brevet idag, söndag, eftersom jag fortfarande inte har fått en fungerande Internetupkoppling här hemma. I torsdags for jag hem lite tidigare från jobbet för att hinna gå i affärer innan de stängde. Bland annat tänkte jag hitta en telefonoperatör som kunde erbjuda mig en Internetuppkoppling. Eftersom jag hyr ett möblerat rum vars telefonlinje står i OK Logementes namn, kan jag inte få ADSL eller någon liknande fast uppkoppling. Men jag hittade en Sunrise-butik och de kunde ge mig en CD som gjorde det möjligt att koppla upp sig mot Internet via ett modem.

Här känner jag mig tvingad att vika av på ett sidospår om nomenklatur. På Sunrise envisades de med att kalla ett modem för ett analogt modem för att skilja det från ett ADSL modem. Jag motsätter mig både den motstridiga termen ”ADSL modem” och tautologin ”analogt modem”. Namnet modem kommer ju från modulator – demodulator, det vill säga en översättare från datorns digitala signaler till telefonlinjens analoga och vise versa. Ett ”ADSL modem” översätter så vitt jag har förstått inte de digitala signalerna till analoga signaler, i stället tillåter ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line) direkt digital kommunikation, således borde det inte kallas modem. Och att kalla något ett analogt modem blir ju lite tårta på tårta eftersom syftet med ett modem är just att modulera signalen till en analog signal. Nåväl, analoga modem är väl liksom CD-skivor och PIN-nummer något vi får lära oss att leva med.

I vilket fall så fick jag min CD och tågade glatt hem för att koppla upp mig. Tidigare under veckan hade jag haft så fullt upp att jag inte hade haft tid att ens slå på min gamla bärbara, dessutom känns en dator som inte är kopplad mot Internet som ganska obrukbar. Men nu var det dags, nu skulle jag kunna koppla upp mig igen. Fram med datorn, i med strömsladden – min bärbara har så dåligt batteri att den inte går att slå på utan strömsladd. Men vad nu? Kontakten passar inte i vägguttaget! Jag hade innan jag åkte hemmifrån försäkrat mig om att de hade likadana kontakter som i sverige, och tidigare i veckan hade jag kopplat in laddaren till min mobiltelefon. Men nu passade inte kontakten. Det visade sig att svenska jordade kontakter har lite tjockare ”kontaktpinnar” än de schweiziska. Ingenstans i lägenheten fanns det ett uttag som passade. Snabbt ut till Coop innan de stängde. Ja, de hade en reseadapter för bara 17 CHF. Hem igen. Koppla in adaptern i väggen och kontakten i adaptern – men vad nu? Adaptern hade två plastvingar på sidorna som skulle gå in i sidoskårorna på en jordad kontakt, men de var för långa så min kontakt gick inte in. Nåväl, inget problem för en händig kille som mig, fram med en kniv och vips var vingarna inte mer. Äntligen, ström till datorn.

Då var det bara att installera Internetuppkopplingen. Tre timmar senare när jag fortfarande blev nedkopplad precis 17s efter varje uppkopplingsförsök föll jag till föga och ringde Sunrise supportlinje för 2 CHF per minut. Där blir jag i maklig takt hällsad välkommen på minst fyra olika språk innan jag får instruktioner om att trycka 4 för hjälp på engelska, sedan får jag lyssna på pausmusik för ca 24 kr innan en tekniker kan ta emot mitt samtal. Teknikern vill veta vilken felkod jag får. Jag säger att jag inte får nån felkod och att modemloggen säger att servern la på. Han hävdar bestämt att under windows 98 får man alltid en felkod och de gör sin felsökning utifrån dessa felkoder så felsökningen kommer att gå mycke fortare om jag kan ge felkoden.

Med tanke på att det kostar 2 CHF/per minut ger jag mig och låter honom instruera mig i hur jag ska få felkoden. Jag lägger på, följer teknikerns instruktioner, och mycket riktigt – jag får ingen felkod och modemloggen säger att servern har lagt på. Jag ringer upp teknikern igen som hävdar att det inte är något problem med deras servrar, och efter en lång disskution kommer vi fram till att det kan vara den lilla period-signalen på min telefonlinje som orsakar problemet. Det piper nämligen till i min telefon för varje debiterbar period, ett ganska frenetisk pipande när jag har ringt till ett nummre som kostar 2 CHF per minut. När modemet ringer upp Sunrise kommer det ett pip alldeles i början av samtalet, kanske tolkas detta pip som att servern har lagt på.

Sedan spenderar jag ytterligare en timme med att försöka förklara mitt problem för en operatör på Swisscom (Schweiz motsvarighet till Telia) som inte talar Engelska, till slut ger jag upp för att försöka igen nästa dag när de skulle ha engelsktalande operatörer på plats.

På fredagen ringer jag OK Logemente och försöker förklara mitt problem för dem. De hävdar att det är en inställning på min telefon, men de har bara bruksanvisningen på franska och tyska. Jag hävdar att problemet uppkommer även med modemet så det borde inte vara ett telfonspecifikt problem – men nej de menar på att det är telefonen. De erbjuder sig att komma förbi min lägenhet under dagen (de har en extranyckel) och fixa problemet. Då ber jag dem ta med en telefonkatalog (eftersom jag inte har någon och jag misstänker att det däri finns en beskrivning på hur man slår av och på periodindikatorn) och en ny fjärkontroll till TVn (de upptäckte när jag flyttade in att den som fanns i lägenheten inte fungerade).

När jag kommer hem på kvällen har jag inte fått nån telefonkatalog, ingen ny fjärrkontroll, och telefonen piper fortfarande. Har de varit här? Jo där ligger ett papper med mina önskemål på bordet och SCART-kontakten mellan TVn och videon är borta. (Perfekt, nu kan jag inte ens använda videons fjärkontroll till att byta kanal längre.) Eftersom klockan då är 10 på fredagkvällen är det kört att få tag på nån på OK Logemente före måndag.

På lördagen åker jag ut till EPFL för att koma åt Internet den vägen, men tyvärr ger mitt passerkort mig bara access till huset där mitt kontor ligger men inte till min korridor. Jag får gå hem med outrättat ärende. Jag passar då på att ta en promenad i parken längs Genevesjöns strand, det tar en och en halv timme, men det är en vacker promenad.

Fortsättning följer i nästa brev…

Ja det blev ett långt brev, men vad annat ska man göra en södagskväll när man inte kan se på TV (enbart franska, tyska och italienska filmer), inte kan spela dataspel (min bärbara var för slö för Civ III, det enda spelet jag har med mig), och inte har nått Internet eller några bekanta att besöka. I framtiden blir nog inte breven riktigt lika långa men jag ska försöka fortsätta att skriva med ojämna mellanrum och beskriva mina strapatser i ostarna och gökurens land.

Här följer lite ny info för adressboken:

Tillfällig adress (till 1/3):
Rue du Simplon 10, #35
1006 Lausanne
Schweiz
Tel: +41 – 21- 617 44 42

Arbete:
LAMP – IC – EPFL
INR (Ecublens)
CH-1015 Lausanne
Switzerland
Tel: +41-21-693 7593

Cyberspace:
Web: http://lampwww.epfl.ch/~stenman/
Epost: Erik.Stenman@epfl.ch
(Men happi@home.se och happi@acm.org fungerar som vanligt).

Kram,
Erik Stenman
[EJ1]Kolla stavning och om Landvetter är göteborgs flygplats.

About back blogging

I started blogging in 2003 before the word blog was invented and before there was any blogging sites or software. I just created my own web page and published some letters to my friends at home.

I have recreated some of these letters as blogs here, they are all in Swedish, so just learn my language…

Cheers

Erik