Lausanne 24 april

Hej igen!

Påsken är över och mina stackars påskliljor har gått hädan. Erik var ledig 4 dagar så vi passade på att göra lite roligt tillsammans eftersom vädret var så fint. Efter en liten cykeltur på fredagen (1½ timme uppför, picknick, 20 minuter hem) kunde vi knappt gå på lördagen men lyckades ändå ta oss ner till marknaden. Denna marknad är en blandning av Vaksala torg och matmarknad och man kan vandra omkring och få sug efter både det ena och det andra. Vi nöjde oss med olika delikatesser för nästan 600:- (!!!). Det var ostar, grönsaker, frukter, skinkor, korvar, kryddor m.m. Erik är inte rätt person att ha med på ett sådant ställe om man vill ha sina pengar kvar....

Efter två dagars lugn när vi smaskade i oss allt det goda tog påsken slut för denna gång, vilket var ganska bra. Eftersom vi inte äter sill m.m. så har vi nu bestämt att vår påsklunch ska bestå av färska haricots verts, som kokas och slungas i någon blandning som Erik gjorde med kryddor och parmesanost (äkta färsk direkt från Italien, Erik var i extas...), parmaskinka och bernasiesås. Låter kanske underligt men otroligt gott. Det var ju dock inte smalmat direkt så det var som sagt tur att påsken tog slut någon gång.

Efter påsken träffade jag min handläggare på schweiziska arbetsförmedlingen igen och kanske kan jag snart få mina pengar. De är ganska mycket hårdare här på kravet att man ska söka jobb men Michelle (som hon heter) är väldigt trevlig och har förstått att jag kanske inte är så pigg på att få ett jobb innan augusti (med tanken på att de jobb jag skulle kunna få är okvalificerade och inte är någon direkt merit senare). Så hon kommer att acceptera minimum jobbsökning av mig, vilket passar mig bra. Vi vill ju åka till Sverige i början av juni till Elsas 70-årsfest så då vill jag ju inte behöva jobba.

Sedan har jag varit hos första träffen med min läkare (Dr Laurence Grüninger-Rey, en liten asiatiska som pratar med viskningar så man knappt hör vad hon säger) här i Schweiz. Som man sagt mig så är man mycket mer för tester och kontroller i Schweiz än i Sverige och läkaren och hennes sköterska var mycket förvånade över min brist på tester från Sverige. De drog blod från mig så att de skulle kunna göra mellan 8-10 olika tester, allt från HIV, syfilis, hepatit x och x till två olika virussjukdomar som jag aldrig hört talas om samt ”toxomoplasmos” eller vad det hette som man kan få av katter och smutsig gjord. Det hade jag i alla fall hört talas om och detta testar de tydligen för varje gång man gör ett besök. Vet inte varför eller hur farligt det är för barnet eftersom det inte alls är stort i Sverige. Läkaren sade att de testar för att se om man har det så att de vet. De gör dock inte något åt det vad jag förstod ”men det var ju bra att veta”. Verkar skumt, de måste ju göra något eftersom de testar det så noga. Sedan var det lite andra tester men vad som förvånade mig var att de inte kollade blodvärdet för att se om jag behövde extra tillskott av järn. Det är de ju så noga med i Sverige och det är ju mer viktigt för mig (och för fostret!) att veta än att kontrollera om jag har syfilis eller HIV. Nåja, jag har ju järntabletter och jag äter dem vare sig jag behöver dem eller ej.

Sedan gjorde doktorn ett ultraljud och Erik fick vara med och se på lilla knyttet för första gången. Doktorn sade att allt såg bra ut och frågade om vi ville veta könet. Det ville vi inte men hon frågade det ganska snabbt efter de första bilderna så jag tror att det är en liten kille (får för mig att det är lättare att det det så snabbt....J ) Dessutom har jag drömt att det är en kille vilket nu har fått mig att börja vilja ha en tjej, knäppt va! Trots allt spekulerande och undrande känns det bra att inte veta, att det kommer att bli en överraskning. En tjej i mammagruppen ska ha barn om ca 8 veckor och hon vet att det är en liten kille som ska heta Robin där inne och hur spännande är det? En annan mamma berättade om en väninna som födde en liten Johanna med planerat kejsarsnitt, de visste om könet innan och hade talat om det för alla + namnet, så på förlossningsdagen var det bara att ringa klockan 15 och fråga hur Johanna mådde. Det känns också lite tråkigt. Eftersom jag aldrig fött barn kanske det är dumt att ha åsikter men det känns som om en del av rädslan inför själva födandet kanske kan botas med spänningen man har inför mötet med denna nya lilla person som man inte vet så mycket om. Om man redan vet att det är killen Robin man ska träffa har man ju tappat hälften av spänningen, man vet bara att man ska träffa honom, eller?! Mammor – kommentarer tack!

Det enda som konfunderade läkaren var att jag hade lite högt blodtryck. Dock bara på ena sidan av kroppen, på den andra var trycket lågt. Hennes kommentar var: ”Mais, ca c’est vraiment genial!” vilket betyder: ”Det här var ju genialt!”, fast jag tror kanske inte hon menade det riktigt så....J. Trycket var inte så mycket förhöjt på ena sidan men eftersom det kan vara ett tidigt tecken på graviditetsförgiftning så ska jag tillbaka om en och en halv vecka och kolla det igen. Märker man av detta tidigt i graviditeten (som nu) blir det oftast inga större problem, och man kan ha en normal förlossning utan komplikationer. Andra tidiga tecken kan vara svullna leder, protein i urinen och vissa konstigheter med reflexer i armar och ben. Hon kollade allt detta men det fanns inga tecken på det. Hon tyckte dock att jag skulle ta det allmänt lugnt och det är ju det jag gör hela dagarna så det lär nog inte vara så svårt.

Högt blodtryck (om jag nu skulle ha det) ger inte några direkta symptom och jag mår allmänt bra. Väger fortfarande 1½ kilo under min inskrivningsvikt från januari vilket borde betyda (eftersom knyttet växer och mår bra) att det är mitt gamla fläsk som har försvunnit vilket inte är helt fel. Jag har dock ingen helfigurspegel så om det verkligen syns någonstans är svårt att säga och mina vanliga byxor kommer jag ju förstås inte i. Dessutom bor jag nu i chokladens förlovade land och har fyra månaders graviditet kvar så 20 kilo till augusti är nog inga problem!

Ha det så bra alla!

Stora kramar från alla oss!!